Rullbrädor och Under Coverjobb i Asien

I min ungdoms glada dagar åkte jag både konsumplanka, ramp och street på somrarna. Jag blev aldrig någon stjärna, då jag var alldeles för rädd för att slå mig för att riktigt lära mig några häftiga trick. Min riktiga skateboardkarriär började sommaren jag fyllde 15 och spelade Tony Hawks Pro Skater på Nintendo 64.

Det var som att Neversoft hade sett mig stå längst upp på rampen med hjärtat i halsgropen och tyckt synd om mig. "Han vill ju så gärna åka bräda, men stackarn har inte cojones nog. Vi gör ett spel så han äntligen får känna på det."

Tony Hawks Pro Skater hade allt som jag kunde önska mig av ett skateboardspel. Ett lätt att lära-svårt att bemästra-kontrollsystem, ascoola banor och ett helt makalöst soundtrack. Jag minns att jag klarade alla uppdrag, med alla karaktärer, som såklart var riktiga kända åkare. Det var en magisk sommar.

Idag 15 år senare dimper ett litet spel som heter OlliOlli2: Welcome to Olliwood, ner i inkorgen på PS Plus. Jag laddade ner det som jag alltid gör med gratisspelen, men tänkte inte så mycket mer på det de första dagarna.

När jag väl tog mig för att prova spelet tyckte jag först att det var ett småkul skatespel i 2D. Det var svårt och jag tyckte aldrig att man fick in särskilt bra flyt eller långa combos på de första banorna. Men jag hade inget bättre för mig den dagen, så jag nötte på och spelet veckade ut sig som ett litet mästerverk av en origamikonstnär.

En bit in fick jag lära mig manuals och jag mindes skolgården i Tony Hawk 2. Efter ytterligare några banor visade sig att det fanns reverts också. Kryssningsskeppet i Tony Hawk 3 och Motörheads Ace of Spades dök upp i mitt nostalgiska sinne. Det här var ju som att uppleva sin ungdoms spelminnen, men i 2D, skyhögt tempo och snortajt kontroll. Det enda jag kan sakna är ett riktigt bra soundtrack, men det är ju simpelt fixat med lite Spotify. Hatten av till Roll7, som står för utvecklingen och PS Plus som fick mig att prova det.

Ja just ja. Jag har bankat lite triadrumpa i Sleeping Dogs också, men det bleknar bredvid den lilla gigant som är OlliOlli 2: Welcome to Olliwood

Kung Markatta och Sanningens Pinne

Jag har nu klarat Enslaved och har börjat läsa "Kung Markatta eller Resan till Västern" vilken spelet är baserat på. Tanken är att det ska bli en liten jämförelse mellan boken och spelet här, när jag har tagit mig igenom boken.

När jag besökte biblioteket för att få tag i boken, såg jag att South Park The Stick of Truth fanns att låna till PS3. Då slog det mig att Anders på Svampriket slogs med näbbar och klor för att få med det på GOTY-listan.

Eftersom jag aldrig tittat på South Park, förutom nåt enstaka avsnitt här och där, så har jag inte riktigt förstått storheten, som så många ser. Så jag tänkte att jag åtminstone kan spela igenom det och se om jag blir frälst. Jag har ju egentligen rätt svårt för kiss-och bajshumor, men om man ska tro fansen så finns det så mycket mer än det i South Park. Jag ser fram emot att bli positivt överraskad.

Förutom att South Park och Enslaved snurrar i PS3an, så har brinner Dragon Age Inquisition på sparlåga i PS4an. Alla kompisar som spelat det är helt lyriska, medan jag är försiktigt positiv. Jag tror helt enkelt att det är för långt och omfattande. Jag gillar relativt korta spel, så att jag kan kryssa av det från listan och gå vidare till nästa upplevelse. Men jag har lovat mig själv att jag ska ta mig igenom det och hoppas att jag ska tycka att det var värt tiden.


Ja det är tydligt att jag har det jag gör, så det är väl lika bra att jag slutar jiddra och börjar trolla.

Marvel, Dragon Ball och riktigt gamla böcker

Jag minns första gången jag spelade Marver vs Capcom 2. Det var den heta sommardagen när jag fyllde 24. Jag var utfattig, bodde hos morsan i en friggebod i skogen och hade laddat ner det för mina sista slantar på mobilt "bredband", som min kompis hade trollat igång åt mig.

När jag hade provat alla mina marvelfavoriter och de självklara capcomkaraktärerna provade jag SonSon och tyckte väldigt snart att de måste ha döpt honom fel. Det var ju solklart att det var Son-Goku från Dragon Ball. En apgrabb med en stav som kunde bli så lång och så kort som man önskade, Son-Goku helt klart.

Vi spolar fram tiden sex år och nu sitter jag alltså och spelar Enslaved: Odyssey to the West. Man spelar som en karaktär vid namn Monkey, har en teleskopisk stav som vapen och får så småningom en farkost som påminner om Son-Gokus moln. 

Vad är det med apmänniskor med stavar och moln som verkar återkomma gång efter annan? Efter lite efterforskning  visade det sig att de alla bygger på en kinesisk roman från 1592 som heter *trumvirvel* Journey to the west.

To be continued...

Första fumlande stegen...

Här har jag tänkt skriva av mig om främst TV-spel,eftersom det är mitt huvudsakliga intresse, men jag har har som förhoppning att även klämma in lite som serietidningar, böcker, film och tv-serier. Jag har varit sugen på att skriva om de här sakerna ända sedan jag snubblade över den fantastiska podcasten Retroresan, men har aldrig fått tummen ur. 

  

Ett av mina största problem är att jag är väldigt duktig på att tänka "det där skulle jag ha gjort", men jag tänker och oroar mig för mycket om att det inte ska bli bra nog, så till slut blir det aldrig av. Nu skiter jag i det och säger som Turk i första säsongen av Scrubs " Learn by doing". Det gick ju bra för honom och att fumla när man bloggar är nog inte lika farligt som när man är kirurg, so here we go!

Svampriket är helt klart mina förebilder och det är i deras anda jag vill försöka skriva, men jag är ju inte någon av dem utan bara en snubbe som sitter i en liten by i Lappland och nördar med sånt jag gillar. Jag tycker att de har en skön attityd och tycker att ska man härma någon, för det måste man om man inte vet vad man gör, så är svamparna ett bra exempel att följa. Om jag blir det minsta lik dem återstår att se, men jag tycker att det kan vara klokt att vara rättfram med var jag hämtar min inspiration.

Eftersom jag spenderar en hel del tid med TV-spel, så tänkte jag ha det här lite som min speldagbok, där jag dryftar mina tankar om vad jag spelar för tillfället. Nu är det ju så att jag aldrig kan spela bara ett spel åt gången, utan det blir gärna ett par olika spel per konsol åt gången. Det leder såklart till att det kan ta väldigt lång tid för mig att ta mig igenom en del spel, speciellt de där rollspelen, som jag egentligen tycker väldigt mycket om, men har svårt att orka hela vägen. Det tog mig till exempel tre-fyra försök och drygt tio år att ta mig igenom Final Fantasy VII. Det är ett extremt exempel, men de stora spelen kan gärna dra ut lite på tiden. 

En annan sak som jag roar mig med är att plocka troféer på Sonys olika konsoler, och platinas är såklart extra roliga att kämpa sig till. Just nu deltar jag i Operation Platinum 2015, som är en tävling anordnad av Svampriket. Kolla in den om du spelar Playstation och tycker om att jaga troféer.

Igår och dagen före det, så tog jag en dubbel platina i Resogun. I PS4-versionen var det riktigt roligt om än lite svettigt att klara allt. När det kommer till samma spel på PS3/PS-Vita var det inte alls lika roligt. Det var faktiskt riktigt tålamodskrävande då det inte alls är lika silkeslent flyt på de konsolerna. Men nu är det gjort och jag kan fokusera på andra spel. 

Nu spelar jag ju faktiskt inte bara för att få blanka troféer och förlänga min e-penis, utan jag vill ju har roliga, spännande och rörande spelupplevelser, så jag försöker hålla trofésamlandet på en någorlunda sund nivå.

Nu är det nog dags att börja avrunda det här inlägget, som blev längre än jag hade tänkt och säkert osammanhängande och lite som en presentation på Lunarstorm. Så för att leva som jag lär tänker jag sätta igång med ett spel som jag länge har varit sugen på, men som har fått stryka på foten pga platinajakten. Det är dags sparka igång Enslaved: Odyssey to the West. 

Until next time: Live Long and Prosper!